Väldigt personligt

Nu ska jag vara väldigt personlig och berätta en liten anekdot som jag många gånger blir påmind om av nära och kära. De blir alltid fnissiga och glada när den här episoden kommer på tal. För hundra år sedan när jag, efter mitt livs första och enda förlossning, skulle sätta in en spiral så var jag på gränsen att bryta ihop av nervositet. Jag vet inte hur ni andra mammor kände direkt efter era förlossningar, men jag var i alla fall inte särskilt sugen på att bänka mig i en gyn-stol. Bara tanken på en spiral gjorde mig sjukt illamående men på nåt konstigt vis så lät jag mig ändå övertalas. "Spiraler är ju så små, de känns inte" sa alla som varit med förr. Ni som inte har varit med förr förstår säkert varför mitt ansikte (på rikt) skiftade i grönt/grått och jag kunde känna marken svaja under mina fötter när jag var på apoteket för att att hämta ut den lilla spiralen som inte känns, och fick en sådan här förpackning i min hand. För bättre jämförelse så står det en kulspetspenna i normalstorlek framför förpackningen på bilden. Den stackars apotekar'n trodde säkert att jag skulle svimma så ängsligt som hon tittade på mig.

Så här i efterhand kan jag lugna er som eventuellt blev lika svajiga nu som jag blev då. Det är mest luft i förpackningen. :)